nästan alla har varit där någon gång, arm i arm med en person som du delar allt med. förutom nödvändigtvis säng, men det händer ibland det också. iallafall när man är 13 år & sover över hos sin bästa vän så ofta att hennes hem känns som ditt eget. ni gör allting tillsammans. träffas & pratar varje dag. analyserar allting in i minsta detalj tillsammans. ni tycker om samma saker, sjunger falskt till samma låtar, köper likadana kläder & har samma mål i livet. det känns som om ni delar allt. utan henne skulle du inte finnas & livet skulle vara meningslöst. ni svär att alltid vara bästa vänner, att fortsätta träffas även när ni gift er, får barn & blir gamla. någon som känner igen det här? livet som tidig tonåring skulle inte varit lika fint utan din bästa vän. eller mitt skulle inte varit det utan henne iallafall. så en dag, ingen av er vet vad som riktigt hände, men plötsligt vände allt. ni vill börja på olika skolor, bo på olika ställen, umgås med olika personer & träffa killar med olika musiksmak. från vitt till svart på ungefär 24 timmar. kändes det som då, fast det tog säkert flera veckor, månader. i början stretar man emot, försöker hålla fast vid den fina platoniska vänskapen som växt fram under några av de mest omvälvande åren i ditt liv. den skulle ju överleva allt, vad fan hände? till slut måste du acceptera fakta, motvilligt med ändå lättat på något konstigt sätt: du har förlorat din bästa vän. personen i fråga har inte dött, kanske inte ens flyttat iväg, utan bara glidit iväg från dig. ni hörs ibland, träffas kanske också, men det blir aldrig samma sak igen. ni kommer inte vara bästa vänner hela livet. ni överlever utan varandra. jing på ena sidan jorden & jang på andra. lika bra isär som ihop, om inte bättre. jag kan tänka tillbaka & vara bitter. eller tänka tillbaka & le åt alla roliga minnen, det är vad jag oftast försöker göra. för jag har andra fina vänner, andra platoniska vänskaper som kanske inte funnits lika länge men som jag har ett livsviktigt behov av mer än som deprimerad tonåring.

jag har varit där förut & jag vill verkligen inte dit igen. en gång är ingen gång, så en bästa vän kanske man överlever att förlora, men två går inte. som jag precis skrev så är den här senare vänskapen så viktig för mig att jag inte klarar mig utan den, vilket betyder att jag till & med skulle ge upp saker för att få ha den kvar. jag vill inte behöva göra det, jag vill inte att du ska behöva göra det heller, men jag tänker inte förlora dig också. bara så du vet. ciao.