the safety dance
Kategori: viktigt
det här med att vara liten och bara längta tills man blir stor. när jag var tolv år ville jag vara vuxen, det fanns ingenting jag längtade efter mer. få bestämma över mig själv, ta hand om mig själv, sätta mina egna gränser. jag vet inte om det är för att jag är äldst bland alla syskon jag växt upp med, eller för att min familj splittrades när jag bara var tio år. jag har alltid tyckt att jag klarar mig själv, och kanske är det därför jag också har fått göra det så länge. ta hand om mig själv.
idag har jag varit vuxen i snart sju år. det jag har lärt mig från alla hundratals personer jag träffat under dessa år är att man inte ska behöva klara sig själv. inte när man är tolv år, men inte heller när man är tjugofem. man ska kunna ringa sina föräldrar och be om hjälp. dina föräldrar ska finnas där för dig genom hela livet, oavsett om du är barn eller inte. en del av mig önskar att jag också hade det som många av mina vänner: sina föräldrar som sina närmaste personer. några som hjälper dig med allt och som ser till att du inte behöver vara stor jämt. några som alltid vill prata med dig, träffa dig, ställa upp för dig, vara stolt över dig och säga till dig när du gör fel. någon som möter dig på flygplatsen, som ringer på din födelsedag och som tycker att du är det viktigaste i deras liv. någon som tycker det är självklart att finnas där för dig under dina viktigaste dagar i livet, som vill dela dem med dig. jag undrar ibland om det är mitt eget fel att det inte är så, eller om det bara inte är så för alla. vems är ansvaret, ett vuxet barn eller en barnslig förälder? jag vet inte. ciao.
